Jag orkar verkligen inte med alla lärare som ska komma och fråga om allt är "okej" hela tiden och kolla om jag är ledsen bara för att jag sitter ensam varje dag i skolan. Jag har folk jag kan sitta jämte, men väljer att inte göra det eftersom att jag vill ha lugn och ro och ändå inte har någon speciell kontakt med de andra i min klass. Även att vi har gått i samma klass i snart ett år. Känns som att man borde ha lärt känna åtminstonde någon lite bättre än dom andra vid det här laget, men icke. Jag har Nina…som för övrigt är min tvilllingsyster. Henne kan jag vara med i skolan när jag vill och orkar. För som de flesta andra tvillingar, eller syskon rent allmänt gör bråkar och stör även vi oss på varandra. Det är helt normalt lixom.
Jag frågar mig ofta varför just jag och Nina inte har fått kontakt med dom andra i klassen. Kanske för att vi var alldeles för tajta i början och att ingen riktigt vågade tränga sig in i vårat lilla gäng. Eller också för att dom tycker att vi verkar vara helmysko. Inte vet jag, men nåt fel måste det vara. För alla andra i klassen (finns några olika gäng, men alla umgås med varandra) verkar ha hittat sina själsfränder eller något liknande. De träffas och har sleepoverpartyn, skrattar och pratar på samma sätt, har samma humor och ungefär samma klädstil. Sen är det jag och Nina, ensamma mot världen känns det som. Vi sitter alltid ensamma (med varandra dock) i matsalen, alltid längst fram i klassrummen och hänger med bra på lektionerna.
Kan det vara så att jag har blivit hemligt utnämnd till klassens pluggis/tönt/ensamvarg? något sådant måste det vara iallafall. Konstigt, ja. Det är konstigt.
